Förra fredagen tog jag semester för att kunna följa med Arvid och hans klass till Livrustkammaren. Eftersom Sigrid är historieintresserad (kan allt om ärtsoppa och Erik XIV, Wasaskepp, franska halshuggna drottningar och jag vet inte allt) följde hon också med.
Vilken underbar dag. Livrustkammaren har en korg fylld med innehåll för att lärare ska kunna göra en hyfsad intressant guidning för sina klasser. Vi gick från centralstationen till slottet. Det gick väldigt bra. Jag trodde att Sigrid skulle kasta in handduken (vi använder numera bara vagnen för extremt långa promenader). Hon var ju dessutom två år yngre än de övriga barnen. Då jag hörde en pojke bakom oss säga: " Jag orkar inte gå längre." då vi hade kommit halvvägs, måste jag fråga Sigrid hur det kändes: " Jag kommer att bli trött då vi kommer fram. Inte före det." Hon kan vara extremt tålig. Om hon vill. Och som hon ville.
På slutet fanns två lekrum som var väldigt populära. Arvid såg jag knappt skymten av under hela vistelsen - han är i grunden en lugn kille och kan stå och lyssna på saker i timmar - under mina historieutvecklingar hemma vid köksbordet brukar han lyssna uppmärksamt. Men nu var det mycket kompisarna som drog mellan varven. Han går verkligen i en väldigt mysig klass. Och trivs som fisken i vattnet. Fast visst visste han att Karl XII sägs ha blivit skjuten med en av sina silverknappar...och så vidare,
Jag trodde att jag och Sigrid skulle kanske få gå litet för oss själva. Icke så. Läraren frågade redan från början om något barn hade någon fråga. Sigrids hand sköt i höjden direkt. Hon kan vara blyg. Men då gäller det mot okända vuxna. Ibland. Men bland barn är hon helt enkelt inte blyg, även om de råkar vara både 2 eller 4 eller 6 år äldre.
Snart lekte hon med de andra flickorna i klassen. det vara väl i synnerhet en A. som hon lekte speciellt mycket med (de övade lyftningstekniker på och med varandra).
Så jag fick lulla runt och titta på Kristinautställningen själv, medan de lekte som bäst i lekrummet. Å andra sidan måste jag säga att det var något jag gjorde med glädje. Ingenting är roligare än att se sina barn stortrivas. Inte ens historia.
Efter livrustkammaren gick Arvid, jag och Sigrid vidare och fikade på Stortorget. Först räknade vi hur många vita stenar vi såg på husväggen på väggen där fiket "kaffekoppen" numera ligger. Arvid kom fram till 82. Jag nådde upp till 87 vita stenar. Sigrid hade andra intressen just där och då. Då jag kom hem läste jag att Arvid rimligen har rätt. Om sägnen stämmer att antalet vita stenar på det röda huset motsvarar antalet huvuden som fick rulla på Stockholms Blodbad där på Stortorget i november 1520.
Medan jag drack en jätteskål kaffe njöt de övriga två av två lika stora skålar fyllda med choklad. Efter fikastunden begav vi oss tillbaka till slottet för att ta del av Representationsvåningarna. Möjligt att jag var den som verkligen fick ut något av den vistelsen. De andra två var nu ganska rejält trötta efter allt promenerande. Men vid gott humör. Vid ingången till sista våningen satte de sig utanför medan jag tog en snabbvisit genom rummen.
På väg mot tågstationen testade vi om vi kunde nå moster E. innan vi for hem. Det gick alldeles utmärkt och vi tog en sista kopp choklad/kaffe/vilade fötterna innan vi tog oss till tågstationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar