Så var det då dags för pappas begravning. Det var väldigt fint runt kistan med blommor från både släkt och vänner. Vi hade satt ett kort av pappa ovanpå kistan - vi gjorde samma med mamma - känns mer personligt då. Tycker vi.
Vad kusinerna, som också deltog, verkligen hade reagerat på var valet av sista musikstycket - My way med Frank Sinatra - väldigt mycket pappa. Och det är det.
Prästen hade dessutom lyssnat noggrant på vad syrran och jag hade berättat om pappa och verkligen fått fram essensen av det hela i sitt tal.
Min 89 åriga farbror och hans sambo orkade inte komma med på middagen men vi övriga gled vidare till Domtrappkällaren där vi hade bokat julbord.
Mina kusiner är alla 10-16 år äldre än vad jag är och vi har därför ingen gemensam barndom. De var mer hjältar att se upp till än lekkamrater.
Men vad som märks nu då vi ses är att vi ändå har en sak gemensamt: humor!
Dels är det väl en form av lättnad som infinner sig efter en begravning, men jag har tänkt på det då vi setts tidigare, vi har väldigt lika sätt att skämta!
När jag ringde och bokade bordet sade källarmästaren att det brukar vara brukligt att en sittning brukar vara i cirka två timmar. Vi satt ungefär dubbla tiden och ingen hade någon större önskan av att gå, kändes det som.
Otroligt trevligt, trots den sorgliga inramningen. Men å andra sidan hade nog inte pappa kunnat önskat sig en bättre begravningsmiddag. Som jag skrev igår var dessutom just jultemat extra lämpligt då det gällde honom.
Vi hade haft på känn att det kunde bli sent. Vi var dessutom bjudna på middag hos goda vänner i Uppsala dagen därpå, vilket var bokat ganska långt tidigare.
Vi valde därför att sova över på hotell.
Med allt vad det kunde innebära med en suverän långfrukost!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar