Nedräkning inför 60 år. Vecka 38.

 

Döden har blivit mer påtaglig på sistone då två av våra nära vänner har gått bort.

Man blir mer ödmjuk. Och tacksam för den tid man får. 

Middag under Allhelgona.

Efter ljuständning på Uppsala gamla kyrkogård var det dags för middag.

Eva och jag gick och handlade hem libanesisk plockmat innan vi satte oss till bords.

Alla viner på bordet kom från Piemonte.

 Färgsättning gjorde att vi tog dem två och två. Barbaresco mot Barolo. Och Barbera mot Dolcetto. Bara syster E. prickade in dem alla.

Sedan vandrade Anders och jag ner i bostadsrättsföreningens övernatta lägenhet. Ligger granne med Stockholms nation. Som hade gasque kvällen till ära. Vi somnade in ganska obekymrat.

Alla helgons dag anno 2026

Detta år blev allhelgona mer än att bara minnas föräldrar och farföräldrar.

Två av våra vänner har avlidit nyligen. Oberoende av varandra. Den ena cancer, den andre somnade in i sömnen.

Vi satte därför ljus för dem i minneslunden.

Innan det var dags att sätta ljus hos mina farföräldrar.

Vi passerade Anders mammas grav först.

Sedan var det dags för det dimmiga Uppsala.

Vi avslutade vid mina föräldrars grav. Det är så varm stämning på kyrkogården på Allhelgona.

Vackert. Nu har föräldrarna varit döda i 8 år så sorgen har övergått till vackra minnen. Jag kan fortfarande tänka på dem en hel del i vardagen. Men då angående roliga minnen. Vännerna däremot, som gått bort så nyligen, där är det väldigt mycket sorg. Känns dessutom som att de var för unga, så orättvist.

Då lämnar vi spökena...

 

...åt sitt öde för den här gången och inväntar den rödklädda och vitskäggiga äldre mysfarbrorns ankomst.

Snart vinter

Så fort en ny årstid inträder tenderar jag att tänka "Det här är den årstid som jag tycker allra bäst om!" 

Att man inte efter 60 år har lärt sig att det är så?

Samtidigt är jag ödmjukt tacksam över att det är just så.

Det ger så mycket njutning och glädje!