Widow Clicquot och middag på GC

Sigrid hade middag med sina kompisar och Arvid var på pubrunda.

Lena och jag passade på att se filmen Widow Clicquot på vår lokala lilla biograf.

Den handlade om änkan Clicquot eller mer precist om tiden innan och efter det att hon blir änka.

Filmmakarna hade lagt till saker - psykisk ohälsa och en romans - som det egentligen inte finns täckning för.

Men mycket riktigt - utan dessa tillägg hade filmen känts tunn och lite tråkig.

Efter filmen intog vi en tvårätters på restaurang GC i vår kommun.

 Förrätten var kvällens absoluta höjdare: carpaccio bestående av tunt skivad oxfilé toppad med ruccola, skivad sommartryffel, hyvlad parmesanost, rostade pinjenötter, balsamicocréme, brödkrutonger ringlad olivolja, flingsalt och peppar.

Hamburgartallriken som utgjorde huvudrätt var inte dålig den heller.

Gott Nytt År!

Kvistabergs observatorium...

I samband med att jag skulle leta efter lämpliga slott att äta lunch på i närområdet - studsade jag på detta.

Jag har ringat in det tidigare, vid kulturhelger, men vi har inte fått tummen ur.

Så nu var det dags.

Vi kollade i kartan - passera över Bro Hofs Golfbana - längre visserligen, men vi känner till vägen, vilket är värdefullt.

Sedan passerade vi Bro kyrka.

På kyrkogården, bakom Anders på bilden ovan, står ett fristående gravkor av putsat tegel. Gravkoret uppfördes 1886 åt greve Eric Josias Sparre.

De äldsta delarna av kyrkan är långhusets murar sannolikt från 1100-talets slut. Under 1300 utvidgades kyrkan mot öster med ett fullbrett korparti.100 år senare uppfördes även ett vapenhus.

Vi fick komma in och titta medan de hade ett möte för konfirmander, jättesnällt. Insidan av kyrkan ser ut som en ganska vanlig kyrka med vitkalkade väggar, inga målningar.

Nuvarande klockstapel uppfördes 1731 och har haft flera föregångare.

Helt otroligt - ute i ingenstans har Uppsala Universitet ett Observatorium, bestående av tre teleskopkupolförsedda hus!

Det röda längst bort är äldst, det gula i mitten även mitten i ålder.

Kvistabergs observatorium är ett astronomiskt observatorium i Upplands-Bro kommun. Anläggningen var ett filialobservatorium till Uppsala astronomiska observatorium under åren 1948–2008, och är sedan hösten 2009 ett museum. Kvistabergs observatorium är det äldsta fungerande observatoriet i Stockholms län beläget på sin ursprungliga plats.

Det första observatoriet på Kvistaberg uppfördes 1918–1919 av Nils Tamm för privat bruk.

 Kvistaberg expanderade med instrument för professionella observationer efter en donation till Uppsala universitet 1944, och 1963 togs Nordens största Schmidtteleskop i bruk på Kvistaberg. 2004 ville Uppsala universitet lägga ner observatoriet, huvudbyggnaden (som är en gård) avstyckades och såldes och ägs nu av Upplands-Bro kommun. Teleskopbyggnaderna och instrumenten samt marken omkring dem ägs dock fortfarande av Uppsala universitet.

Kvistaberg fungerade till en början som ett förnämligt privatobservatorium, där  Nils Tamm bland annat utförde tecknade avbildningar av planetytor, särskilt av planeten Mars, fotografering av solaktivitet, observationer av variabla stjärnor, samt upptäckte flera novor.

Nils Tamm donerade sina egendomar, Hammartorp och Kvistaberg, till Uppsala universitet 1944. Han donerade även medel för uppförande av professionella astronomiska instrument. 

Kvistabergs huvudinstrument, ett 100/135 cm Schmidtteleskop för vidvinkelfotografering, uppfördes under åren 1951–1963, och var vid invigningen 1964 världens näst största Schmidtteleskop. Under senare år användes teleskopet främst för att söka efter kometer och jordnära asteroider – NEO:s.

Efter Nils Tamms död 1957 renoverades Kvistabergs huvudbyggnad. Undervåningen blev tjänstebostad för observatoriets föreståndare, och på övervåningen ordningställdes övernattningsrum för gästastronomer, bibliotek, mörkrum, m.m. Nils Tamms gravurna finns inmurad i instrumentpelaren till observatoriet från 1919.

Kvistaberg gav Uppsalas astronomer tillgång till en betydligt mörkare observationsplats än Observatorieparken inne i Uppsala. 

Det var dags för oss att vandra tillbaka hem.

Även denna gång passerade vi Bro Hofs Slott!

Är inte svanar flyttfåglar?

Vi traskade vidare.

Gällöfsta herrgård

Anders och jag hade tagit ledigt på måndagen under barnens höstlov. Men numera vill barnen hellre sova ut och hänga med kompisar när de är lediga. Vilket är normalt.

Anledningen till att vi tagit ledigt var för att vi, Anders och jag, skulle göra något mysigt.

Och vi gillar ju att röra på oss, se vackra saker och äta god mat!

Kort och gott vi hade bokat bord på en/ett av de anrika herrgårdar och slott som finns i närområdet.

Denna gång bar det av till Gällöfsta herrgård.

GPS visade på att det skulle ta 2,5 timmar att ta sig dit.

Vi kom dit en halvtimme för tidigt.

Nåväl hellre för tidigt än att behöva småspringa mot slutet.

Vi serverades kaffe i väntan på maten då vi väl kom fram.

Gällöfsta har för övrigt anor ända från 1300-talet. I ägarlängorna skymtar fältherre Greve Jakob del la Gardie, släkten Rålamb, Riben, Iserhjelm, Lantingshausen, Ameln och Bång för att ersättas på1940-talet av familjen Josephsson samma släkt som konstnären Ernst och skådespelaren Erland tillhörde.

Denne Bång som tog över Gällöfsta 1917 vandrar förövrigt omkring i herrgården nattetid. Sägs det. 

Närmast före honom ägdes Gällöfsta av grosshandlare Otto Ameln, 1913-1917, sonson till grundaren av Bröderna Amelns konservfabrik, mer känt som ABBA. ABBAs VD, tillika bror till Otto, Christian Almeln, hade ett barnbarn Kalle, som blev ansiktet på företagets kaviar, Kalles Kaviar. 

Den sista private ägaren på Gällöfsta som bodde här till 1957 var industrimannen Matts Carlgren. Han sålde det vidare till TCO, som byggde konferensbyggnaden och hotellflyglarna, vilket stod klart i början på 60-talet. 

Staten köpte mark i Kungsängen 1967 och samtidigt som man flyttade hit Svea Livgarde, exproprierade man alla gårdar runt om kring. Studentrevolten 1968 blev startskottet för svenska politiker att vilja utveckla det militära ledarskapet. Detta resulterade i bildandet av Stiftelsen Gällöfsta Kurscentrum som övertog anläggningen 1971. Från 2015 står Gällöfsta under tillsyn av chefen för Justitiedepartementet.

Här satt vi nu, Anders och jag.

Och njöt i värmen efter den något kylslagna promenaden.

Anders har greppat ett rejält tag i brödlådan.

Medan jag fotar mig själv på toan.

Nu får jag nog rappa på om jag alls vill smaka av brödet...

Jag hann...brödet var gott och personalen undrade om vi ville ha mer bröd medan vi väntade på maten.

Det ville vi...

Förrätten bestod av gurka, tomat, blomkål, svensk stekost (smakar och tillreds som halloumi, här välstekt, otroligt gott), pumpafrön och koriander!

Anders njuter!

Huvudrätten var ännu godare!!! 

Broccoli och squash på en risbädd följt av stekt kyckling syrad rödlök och toppad av ringlad limeaioli och koriander. Och över allt en sky av japansk soya, tror vi.

Vi satt och njöt länge och väl.

Innan det var dags för hemfärd.

Röde orm på kulturhuset!

Vi skulle gå och se på Frans G. Bengtssons klassiker Röde Orm. På kulturhuset.

Själva handlingen utspelade sig i form av ett gäng bibliotekarier som ses i en form av bokklubb efter stängning på Stadsbiblioteket i Stockholm för att spela upp vikingaberättelsen Röde Orm.

Men först, middag hos C. och C.

Värdinnan!

Dukningen.

Vinprovningen var öppen - vi skulle bestämma vilket vin som passade bäst till maten - ett bubbel från bourgogne (chardonnay), ett rödvin på druvan  pinot noir från USA (Lynx) och ett vitt vin från Jura på druvan Chardonnay (nope inte Savagnin).

C.s bror M. och dennes fru G. var med. Det var för övrigt G. som hade kommit med förslaget - hon jobbar som bibliotikarie i norra Uppland.

Vi lät oss väl smaka.

Hela sällskapet enades nog om att pinot noiren passade bäst till de gratinerade torskryggarna.

Så var det dags!

Det var ett otroligt roligt upplägg - sedan kan kanske Bengtssons lustigheter bli litet för mycket ibland. Så det är nog snarare det som kan dra ner!

Men absolut sevärd!!!

Vi passade på att testa en av stadens alla takserveringar när vi ändå var i staden.

Denna gång hette takserveringen litet lämpligt...TAK!

Trevligt om än väl hög musik - svårt att höra vad någon annan än den som satt närmast sade.