Bellmanstafetten anno 2019

Så var det dags för årets Bellmanstafett. I egenskap av friskvårdsinspiratör tyckte jag inte riktigt att jag kunde göra annat än att anmäla mig.

 Jag gick hårt ut i våras - hade sprungit litet grand under hela vintern Inga långa sträckor, men tillräckligt för att jag skulle orka jogga en mil i början av april redan (brukar inte orka det då).

Jag trodde att detta skulle kunna gå bra kanske tom komma under mitt två år gamla Bellmanresultat 29 min (och ganska många sekunder, snarare närmare 30 än 29 min för att vara mer precis, men här ska man inrikta sig på heltalet, inget närmevärde :)).

 Det var i april det. Sedan gick sommaren. Jag (eller vi, snarare för jag sprang ihop med Arvid och Anders.) sprang på bra i meningen mycket och ofta. Men jag fick aldrig upp något tempo. Jag fick vettiga råd om att jag borde köra intervallträning. 

Följde jag det?

Absolut inte - jag harvade vidare. 

Som tur var hade jag börjat inse att jag nog inte skulle nå några höjder - varför jag sade att jag nog skulle ta mig runt på 31...(spelar roll för den som ska ta över stafettpinnen om inte annat - för att den ska ha en sportslig att veta när den bör stå i fållan och vänta).

 Som extra krydda på moset hade jag gått runt och fotat litet före loppet. Sedan stoppade jag ner mobilen i ytterfacket på min datorväska. Och drog igen låset så ordentligt.

10 minuter senare reagerade jag på att nämnda ytterfack var öppet. Ingen mobil! Jag letade överallt, lyfte på allas väskor och frågade alla.

Sedan var det dags att ta sig runt.

Nej mina modiga 31 minuter (och ungefär lika många sekunder) hade inte gått fortare även om jag inte hade förlorat mobilen.

Mitt i allting kändes allting ändå ganska bra. Jag hade tagit mig runt, mobilen borde rimligen komma tillbaka (tänkte att någon måste ha tagit den i tron att det var dennes). Och det var en toppenbra stämning.

Morgonen därpå fick jag ett meddelande på arbetsdatorn av en gammal kollega som också hade deltagit i stafetten, men för en annan avdelning. Han hade hittat min mobil ytterfacket på sin datorväska! Det var DÄR jag hade lagt den!

Så slutet gott allting gott!

Nästa år ska jag ställa upp som reserv!

Veckans servettbrytning: Serbiska fickan

 Även denna upptäcktes på en restaurang i Belgrad.

Det trodde jag inte...

Efter att ha hyrt - och monterat - en målarställning för att klara av de höga höjderna på vårt hus har jag fått upp ett intresse för just sådana ställningar.
I Serbien fanns en spännande och hög ställning vi kyrkan St Sava. På vägen till jobbet går jag förbi en annan. Frågorna dyker upp i huvudet: "Är ställningen fastskruvad i väggen ordentligt?", "Lutar den inte lite ändå?". Tror kanske att intresset lägger sig med tiden...

Kräftskiva med familjen J

Näst sista lördagen i augusti bjöd vi våra goda vänner familjen J på kräftskiva.

Lite mingel innan vi sätter oss till bords. Familjen J består numera även av hunden K.

Så där - dags att hugga in!

Timmarna gick och vi hade det riktigt trevligt - som alltid med familjen J.

Ännu lite mörkare ute men vi trotsar den smygande kvällskylan.

Handduken är inkastad - vi har bänkat oss inne i köket. Temperaturen sjönk, men absolut inte stämningen.

Mingel in på småtimmarna.

Tack familjen J för denna trevliga kräftskiva!

Dukning inför kräftskiva

 

 

 

 

 

 

 

 

Titanicutställningen i Uppsala

 Arvids och Sigrids sista lediga dag innan skolstart firade vi genom att åka till Uppsala och gå på Titanic utställningen.

 Väl i Uppsala var Sigrid så fruktansvärt hungrig att vi måste äta först. Men vi hade förbokat biljetter varför vi skulle ha max 20 minuter på oss att äta. Det fick bli i matsalen i badhuset bredvid. Vi hade tänkt äta pizza på restaurang. Men med tanke på den korta tidshorisonten skulle ingen pizza i världen hinna bli klar.

Smörgåsar känns litet trist men vad göra? Arvid kläckte en bra lösning:"Kan vi inte beställa beställa barnportioner och äta nu och gå på utställningen och gå på pizzera efteråt? Taget!!!
Jag fick vuxenportion vare sig jag ville eller ej, men det var en lysande idé. 

På slaget 20 minuter senare stod vi förväntansfulla utanför Titanic utställningen. Man fick varsin uppsättning hörlurar. Den guidade turen varade i ca 1,5 timme. Vilken tur att i åt innan - annars hade koncentrationsförmågan nog faktiskt svajat för oss alla.
På utställningen fanns 200 originalföremål och flertalet reproduktioner av interiörer i naturlig storlek varigenom man själv fick känna det som om man var ombord. Vissa berättelser om resenärerna gick rakt in i hjärtat som kvinnan som frös ihjäl hängandes utanför en av livräddningsbåtarna. Hennes vigselring måste ha glidit av henne och trillat ner i båten innan hon sjönk ner i havet.

 90 procent av de som dog, frös ihjäl. De drunknade inte. Utställningen avslutades med att man fick känna på ett isblock samtidigt som man ombads att försöka fantisera om hur det skulle kännas om man var omgiven av sådan kyla (det var kallare än noll grader då Titanic sjönt. På grund av salthalten fryser havsvatten först vid ännu lägre temperatur ). Vi tryckte handflatorna mot isen. Det gjorde fysiskt ont. Att vara omringad av detta...brrr. ..

Berättarrösten var ganska torr och det hördes att han läste innantill. Likväl blev känslan stark, kanske tack vara hans torftiga inlevelse. Inga bilder fick tas, men ville man fotades man på en ditsatt landgång. Jag tycker om att ta bilder, främst för att ha kvar minnena. Men jag kan nog se fördelarna med att det inte ens var möjligt. Nu kunde man koncentrera sig 100 procent på berättelsen istället.

Ja, sedan var det då dags att inta lunch 2!

En riktigt bra avslutning på sommarlovet för dem. Och för mig som börjar jobba dagen efter deras första dag.

Dagen före dagen före skolstart....Frisör, Lasse Maja och Jump Yard...

Så här nära inpå skolstart kan det vara hög tid att passera frisören.

Arvid blev klar först! Snyggt!

Sigrid passade på att ta två ytterligare hål i öronen - nu har hon fyra totalt, varav tre i samma öra. Snyggt!

Sedan hade jag lovat att vi skulle ta oss till jumpyard i Barkarby. Men skulle vi inte kunna passa på att äta på Lasse Maja, som ju ändå ligger där? Anrik restaurang från 1671.

De serverar egentligen lunch mellan 12.00 till 13.30 (vi kom 13.45). Sedan var det snart fika för mötesdeltagare. Ville vi verkligen ha maten som hade stått ute sedan 12?

Det ville vi verkligen. För ett kraftigt rabatterat pris satte vi oss så till bords. Och åt tidernas godaste lunchbuffet!

Nu tog jag visst ingen bild, men den rostade blomkålssoppan....mmmm...

...allt var gott, men den tog jag om. Såååå god. Närmast beroendeframkallande. Sigrid backade också på den. Ska prova att göra hemma. Sällsamt god!

Här sitter vi och njuter....

...kanske att vi åt litet fort. Det var först senare som jag kände att det nästan var omöjligt att röra mig, så mätt var jag. Tidigare hade jag haft fullt sjå med att äta....

Vad passar bättre än ett studsmattepass på jumpyard efter detta?

Teknik och kanske också längd/tyngd gjorde att Sigrid var chanslös...

Pilbågsskyttet fortsätter....

 Jag hann nätt och jämnt hem från Serbien så skyndade jag mig att beställa attiraljer till pilbågsskytte via nätet. 

 Man kan ju tycka att det faktum att jag var så usel borde ha stillat min önskan att fortsätta. 

 Icke så!

 Sigrid var riktigt duktig. Hon var så duktig att hon agerade tränare åt mig. Så att även jag förbättrade mig.

Det är fortfarande riktigt roligt.

Veckans servettbrytning: Serbisk variant

Så här var servetterna vid Belgrads borgområde brutna.