Min pappa har inte tagit mammas bortgång särskilt bra. Han säger själv att det är jobbigt. Han har åkt skytteltrafik mellan olika sjukhus sedan dess. Han har röntgats och alla möjliga prover har tagits. Han är kärnfrisk! Ja, han fick en kraftig hjärnblödning 1989 med halvkroppsförlamning och afasi som följd. Men bortsett från det har det ändå fungerat hyfsat bra. Under omständigheterna. Tills nu då.
Han åkte in till Akademiska i början av en vecka i augusti för att hemtjänsten (han är nu 85 år - fick hemtjänst vid 84)hade svårt att väcka honom.
Syrran hade varit i kontakt med sjukhuset och han skulle åka hem samma dag sade hon.
På lördagen samma vecka åkte jag hem till honom. Han hör extremt illa varför det är uteslutet att ringa innan, dessutom har hans rörlighet försämrats kraftigt under senaste månaderna.
Väl där kunde jag konstatera att ingen pappa fanns i hans hem. Var fanns han?
Han är inte senil så är han inte hemma är det ingen förvirrad handling. Ute och handla själv har han inte gjort sedan i våras.
Jag befarade det värsta. Hade han dött? Varför hade ingen meddelat mig?
Fick inte tag i syrran. Ringde Akademiska Sjukhuset i Uppsala - den sista punkt jag kände till var akuten på det sjukhuset - nope ingen pappa. Och på sjukhuset får man inte söka allmänt på eventuella patienter om de alls finns kvar. Jag ringde till några avdelningar på sjukhuset, men till slut tappade jag både ork och fantasi om vilken avdelning han rimligen kunde befinna sig på.
Vad göra? Skulle jag bara åka hem? Men hur skulle jag då få veta hur pappa mådde?
Jag satte mig rakt upp och ned på en stol och funderade varefter jag ringde kommunens närsjukvård på måfå, där hade han varit några veckor i juni.
DÄR VAR HAN!!! Pust!
Jag skenade iväg till sjukhuset. Och fann han var ute och fingick med rullatorn i sjukhuskorridorerna.
Den lättnad jag kände då jag fick syn på gubben är svår att förmedla!
Lilla pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar