Har under gågna veckan varit kraftigt förkyld.
Hostan håller mig vaken halva natten.
Nu har det blivit bättre men det låter fortfarande ganska rejält.
Nå jag har ju inte feber, så jag jobbar.
Men någon lunchlöpning är det inte tal om.
Det har blivit litet korta lunchpromenader istället.
Bättre än inget resonerade jag.
Kompenserar med en längre promenad efter arbetstid.
Men nu är jag ganska less på att trava samma väg varje dag.
Löpning vill jag ha exakt likadant.
Men promenader föredrar jag att variera.
Denna gång varierade jag litet väl mycket.
Jag satte igång så snart jag hade stängt ner arbetsdatorn för dagen.
Valde en väg som jag trodde var runt en sjö. Ett tu tre försvann sjön.
Träd låg nerfallna längs med stigen. Ett tu tre försvann även stigen.
Det reagerade till och med jag på - litet väl udda.
Åt höger såg det ganska platt ut.
Ett tu tre försvann ena benet ner under jorden i ett slurp.
Svår att få upp.
Var tusan var jag?
Jag klafsade tillbaka till torrare underlag.
Nu började jag bli litet orolig.
Tänk om det dyker upp ett vildsvin?
Jag höjde volymen på podden om Napoleon för att skingra tankarna.
Så fick jag syn på den - den gamla välbekanta spången!
Aldrig har jag blivit så lycklig över att se några ihopsnickrade brädor som då.
Jag visste var jag var - och jag visste hur jag skulle ta mig hem.
Väl hemma hade mörkret hunnit sluta sig kring husknutarna.
