Just nu håller jag på att läsa en bok av Philippa Gregory. Hennes böcker behandlar ofta tiden före och under Tudoreran.
I denna bok är det Henrik VIIIs äldsta syster som fungerar som berättare.
Hon är vid bokens början 13 år. Gregory är väldigt bra på att formulera sig som jag tänker mig att en bortskämd 13-åring skulle uttrycka sig. Jag känner verkligen att detta inte är någon jag skulle vilja träffa, tvärtom.
Även som äldre förblir hon ganska kall, självisk och oempatisk. Ogin. Småaktig. Inte helt olik de karaktärsdrag jag även sätter på hennes lillebror Henrik (VIII).
De andra två systrarna i boken är hennes syster Mary och...Henriks första hustru Katarina av Aragonien.
Båda dessa två framställs som betydligt varmare och trevligare, i synnerhet den senare.
Philippa Gregory har även skrivit om Henrik den VIIIs farmor och mormor. Den röda drottningen, Margaret Beaufort (anspelar på den röda rosen i rosornas krig), är Henrik VIIIs farmor, en ganska kallhamrad kvinna som gör allt för att få fram sin son, Henrik VIIIs far på tronen.
Den vita (anspelar på den vita rosen i rosornas krig) drottningen handlar om Henrik VIIIs mormor, drottningen Elisabeth Woodwille, en vänlig kvinna vars två söner, tillika prinsar, muras in av sin farbror Rickard III i Towerns väggar. Låter det bekant? Hemsk tid.
Hemsk tid och ganska hemska människor.
Med ett undantag (ja två den vita drottningen ska vi ju inte glömma).
Men en kvinna som verkligen tycks ha varit ett under av vänlighet, trots att hon behandlades väldigt illa under stora delar av sin tid i England, var Katarina av Aragonien, Henrik VIIIs spanskättade första hustru.
Hon tycks ha varit en vänlig och omtyckt kvinna oavsett vilken författare man läser.
Och det har blivit en hel del böcker från denna tid för min del.
Läsvärda allihop!
