Under servettbrytningsmästaren Joan Sallas vistelse i Sverige fanns det, förutom workshopen i servettbrytning som jag redan skrivit om, även ett seminarium veckan därpå.
Jag hade tänkt boka in mig på en webbiljett, men Anders, som faktiskt fick upp intresset av servettbrytningar vid workshoppen, tyckte att vi skulle gå dit istället.
Jag var inte svårövertalad, tvärtom. Minuten efter Anders hade andats om att han ville gå även på detta hade jag köpt biljetter till eventet.
Seminariet handlade om Knut Höökenberg, en fantastisk svensk man som levde på 1800-talet. Han presenterade sig själv bland annat som "muntrationsråd", bara det.
Han har skrivit en mängd böcker om matlagning, festlekar och...servettbrytningar!
Förutom vattenskidor som han också tycks ha utvecklat! Som sagt en fantastiskt intressant människa!
Jag märker att utropstecknen står som spön i backen i min text, men så kan det lätt bli när jag blir entusiastisk över något. Som nu!
Joan Sallas började med att beskriva utvecklingen av servettbrytarkonsten, som faktiskt är något äldre än den japanska origamin.
Den utvecklades först i Florens, under familjen Medici (som ju också är kända för att använda gaffel). Bevis finns redan i början av 1600-talet, men det var sannolikt redan under renässansen.
Från början var det inte fråga om enbart små servetter för enskilt bruk, då var det pampiga uppsättningar med tinnar och torn som fyllde hela matbord. Men så sakteliga övergick det till att röra sig om servetter till gästerna, om än betydligt större tygsjok än de vi har idag. Redan tidigt var det linne som var det som användes.
Och det spred sig sedan norrut.
Sverige är för övrigt det enda land som har dess kvar "brytning" i namnet. I Tyskland finns motsvarande brechen, men ingen använder det numera. Övriga länder använder "vikning" istället. Joan Sallas hyllade faktiskt den svenska servettbrytarkonsten, vi har behållit mycket av det ursprungliga.
I Frankrike försvann mycket av servettbrytarkonsten i och med franska revolutionen där de som kunde hemligheterna halshöggs och tog sina hemligheter med sig i döden. En av Höökenbergs servettbrytningar kallar han skämtsamt för den franske kocken, med anspelning till denna förlorade kunskap. Han hade hittat en tidning där fransmännen hade beklagat sig över detta med en tillhörande bild över tyger som knöglats ihop i desperata försök att få ihop en acceptabel servettbrytning inför kejsar Napoleon IIIs bröllop, 1853.
1854 publicerades Höökenbergs bok.
I mitten av 1800-talet var det väldigt populärt med olika servettbrytningar i de högre stånden. Och alla kungadömen hade en nationsservettbrytning. Sveriges ser du på bilden ovan längst ner till vänster, följt av Storbritanniens och Österrike-Ungern. De senare 2 kan vi ju, men den svenska.? Suck!
Den största bilden visar den ryske tsarens servettbrytning, den är förövrigt bruten i silvertyg, med Romanovska vapenskölden invävd i tyget. Vad annars? :)
Den övre bilden i vänstra hörnet vet jag inte vad det var, men rimligen var det en annan nation.
Han beskrev Höökenbergs 12 servettbrytningar som servettbrytningar över livets skeenden.
11 av de 12 servettbrytningarna var brutna på 60x60cm linneservetter. Undantaget var den franske kocken där en servett med storleken 70x70 centimeter hade använts.
"Den kejserliga Obelisken"
"Skalbaggen"
"kärlekens tempel - med kärlekens gudinna bakom"
"Tulpanen".
"Den franske kocken" 70x70 cm som sagt. Var nog mest tänkt som ett skämt.
"Det härliga famntaget - Återseendets glädje" Vi är mer vana vid att denna servettbrytning brukar heta korsade gevär och liknande men Höökenberg var av annan åsikt. Och detta låter ju trevligare.
"Prästljuset (som brinner jämt men aldrig lyser)"
"Aftonstiernan"
"Kunglig Begravningsservett." I samband med Karl XIV Johans begravning. Oklart dock om den brukar vikas vid samtliga kungars begravningar tidigare, eller bara vid denna kung. Berättade Sallas.
"Penseen" - det var denna jag fick tips om efter seminariet. Mer om detta senare i vår/sommar!
"Två båtar, vilka önskar segla till salighetens ö."
"Bourbonska vapnet, Kejsar Napoleons förmälningsservett."
I utställningen på Hallwylska matsalen står middagsbordet dukat för om det är 12 personer. Men med andra servettbrytningar än den som finns med på den bild som fanns i museets ägor och som hela duken bygger på.
Orsaken var att man inte riktigt visste hur den var bruten.
Se nedan.
När de hade Joan Sallas på plats hade de bett honom.
Så nu ingår den kunskapen i samligarna, även om matsalens servetter får vara kvar som de var inför denna utställning. Servettbrytningarna är för övrigt hämtade från Nordiska museet.
De mest entasiastiska servettbrytarna passade på att prata med Sallas på slutet.
Jag fick litet tips - i Höökenbergs bok trodde han bland annat att Höökenberg hade skrivit fel...Jepp, men jag fick ändå inte min servett att sluta på samma sätt som den Sallas hade med i utställningen...mer om detta kommer att komma i en blogg nära dig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar