Tillbaka på kontoret...

Min förre chef ville se oss på tisdagar och torsdagar och varannan onsdag på kontoret. Nu efter coviden. 51% på kontoret, 49% hemma. Basta.

Vid hybridmöten ifrågasattes varför alla inte var på plats. 

Kanske är det åldern, jag vet inte. Men jag blir provocerad av sådant. Här har vi suttit hemma under 2 år och producerat mer än någonsin tidigare. 

Min nya chef är helt fjärran från detta tankesätt.

En dag i veckan, tisdagar, ser hon gärna att vi alla är på kontoret för att "bonda" med varandra om inte annat. Och varannan månad har vi någon form av enhetsdagar.

För övrigt utgår hon ifrån att vi presterar vad vi förväntas göra. Punkt.

Vad händer?

Jag kan inte uttala mig för andra, men jag känner själv att jag helt plötsligt gärna åker till jobbet.

 Inte för att jag måste, utan för att jag vill.

Ja, under soliga septemberdagar åtminstone!

Dessutom, nu när barnen är större kan jag vara där med start klockan 8 om jag vill, mot tidigare 06.30, för att kunna åka hem klockan 15.00. 

Med allt vad det innebär med en resväg, dörr till dörr, på cirka en timme enkel resa.

Nu är det för fem år sedan, men jag minns det som igår...

Allt är ganska härligt!

På kvällen var det föräldramöte på Arvids gymnasieskola.

Vad stor han har blivit.

Han trivs.

Och det märks!

Och vi förstår varför.