Årets pepparkaksbak

Så var det dags för årets pepparkaksbak!

Egentligen borde jag ha anat att det var något fel med mina smaklökar efter förra veckans covid.

Men jag har nog envist tänkt att det har varit extrema undantag.

Kaffet, vinet, mycket mat...det mesta har haft en metallisk bismak.

Som jag hade längtat...doften...smaken...av pepparkaksdeg - nästan ända sedan december i fjol.

Jag gjorde degen så snart som fredagens arbetsdag var över.

Kryddorna smakade och doftade inte lika kraftigt som de brukar.

Jag tänkte att det antagligen är som det brukar, det är väl därför som degen ska stå över natten eller gärna längre - för att kryddorna verkligen ska hinna dra in.

Snart kom Arvid hem.

Det första han sade ..."mmmm du har gjort pepparkaksdeg", varvid han öppnade locket och tog en rejäl slev med orden :"Jag hade glömt hur god degen verkligen är."

Snart kom Sigrid och ungefär samma scen utspelade sig igen.

Jag kände ingenting!

Kanske att jag dagen därpå...?

Ingenting.

Det märks att det är jag som brukar äta mest deg. Detta år har ingen  varit och norpat pepparkaksdeg oavbrutet (jag känner inte varken doften eller smaken...)...

Jag hade gjort 3*pepparkaksdeg.

Nästan allt var kvar, redo att kavlas ut. 

Jag har fryst in 1/2 sats deg - jag hoppas att smaksinnet kommer tillbaka till julafton...

Men har googlat att smaksinnet ofta är borta i 3 månader för dem som drabbas av det som följd av covid.

Suck.

Anders rättade tentor och Arvid pluggade medan jag och Sigrid bakade - mysigt ändå.