Denna dag var faktisk solig - den enda under vår vistelse i den brittiska huvudstaden.
Vi promenerade bla tidningsgatan Fleetstreet.
Vi trodde först att vi hamnat i någon rysk ortodox kyrka men det var Church of England.
Vår väg till Buckingham kantades av glada engelsmän som musicerade...
Kvällen innan hade vi träffat en svensk familj som beklagade att de hade gått miste om vaktparaden då den var inställd på grund av regn.
Vi var inte ens på jakt efter den ocgh så dök den baar upp.
Ibland ska man ha tur...
Slutmålet för dagen!
Men hur ska vi ta oss över gatan???
På något sätt gick det.
Väl över var det dags att leta efter kön som ledde oss in till själva slottet.
Vad vi inte var medvetna om då vi började köa var att vi skulle få köa i sammanlagt 3 köer under totalt drygt 3 h.
Först skulle man köa för att få biljetter för att köa....
När väl timme har lagts till timme känns det surt att sluta köa, men vi tyckte att det absolut INTE var värt det.
Så kändes det INNAN vi kom in...
Detta år hade de gjort iordning en kunglig dukning så man skulle kunna följa med hur en kunglig festmåltid arrangeras...
Efter det var det VÄL VÄRT all tid i kö.
Man fick inte ta några bilder inomhus, men väl då man kom ut till slottsparken.
Säkerhetskontrollen då vi gick in var mer rigorös än vad man brukar uppleva på en flygplats!
Därinne fanns även en servettbrytning "Dutch Bonnet" som är Storbritanniens officiella hemliga servettbrytning som bryts i samband med officiella middagar.
Jag tittade och tittade...
Här tittar Anders fram.
En något sen men efterlängtad lunch vid 18-tiden samma dag....
Hamburgare till en familjemedlem...
Fish &chips till de övriga 3...
Sedan gick vi mot hotellet.
Fast vi passerade varuhuset Selfridges på vägen.
Vårt bestående intryck av London och engelsmännen var att alla var så väldigt vänliga och artiga. Man tog hänsyn. Frågade vi om vägen fick vi inte bara information om detta, utan även ett erbjudande om att ta deras paraply.
Väl ombord på planet hem till Sverige satt jag bakom en man, svensk och kanske 10 år yngre än jag själv. Han hade tagit med sig 3 handbagageresväskor som han snabbt kastade upp upp på hyllan över både sig, mig och övriga passagerare. Hur vi andra skulle få in vårt handbagage var helt ointressant för honom - bara han slapp ha något av sina vid sina ben...
Denna attityd fanns helt enkelt inte i det London vi just lämnade.
Det känns som om vi svenskar faktiskt har ett och annat att lära oss av människorna på ö-riket som är utslängt därute i Atlanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar