Häromdagen hade vårt internet slagits ut. Hur jag än fipplade med alla knappar på routern så ville det inte starta. Kontaktade vår leverantör som svarade att det skulle vara fixat till 13.00.
Klockan var nu 06.00. Jag hade en leverans som måste iväg under dagen. Det fanns inte utrymme att vänta så länge.
Jag såg ingen annan utväg än att ta mig till arbetet. Man ser helst att man jobbar hemma, men vid absoluta krissituationer kan man resa in. Detta var onekligen en krissituation.
Väl där träffade jag fyra av de kollegor som jag brukar träffa dagligdags - de arbetar med så stora filer att de har fått dispens att jobba på kontoret. Det var ett kärt återseende, jag hade verkligen saknat dem. Och de mig, tror jag mig våga påstå.
Samtidigt så länge det är coronatider har jag inga problem att jobba hemifrån, om det kan generera att jag kanske räddar någons liv så gör jag det gärna. Jag tycker att det funkar ganska bra.
Nu har vi fått information om att vi väntas jobba hemifrån åtminstone tom 1 september. Om det är något tekniskt hjälpmedel vi behöver hem så skulle vi höra av oss. Vi har bärbara datorer vilket ju är bra. Men en större skärm skulle jag uppskatta. Så, det får det nog bli att åka och hämta vid tillfälle (och efter att korrekta papper har signerats).
Jag tycker fortfarande om den svenska synen på sina medborgare, att vi kan bete oss som vuxna människor och ta vettiga och ansvarsfulla beslut, inte bara utifrån oss själva utan faktiskt lyfta blicken och se andra (Ja, bortsett från hur hanteringen av äldreboenden där tycks det mesta ha havererat, generellt). Om man bara anser sig kunna göra roliga saker någon annanstans, långt bort, kanske det är dags att ta en funderare på hur spännande man själv är. Egentligen.
Även om jag verkligen lider med dem som tar studenten etc nu, dvs de som gör saker som man faktiskt bara gör en gång i livet. Hoppas att man där kan hitta lösningar som ändå känns någorlunda ok för de inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar