Pappa/Svärfar/Morfar Stig skulle ha fyllt 87 år idag!

Om min mamma inte riktigt brydde sig om högtidsdagar så gjorde pappa det desto mer!

Vad kan det vara?
 

Anders har sagt om mina föräldrar att min mamma var rolig och min pappa var glad. Det stämmer nog. Min pappa var rolig han också, men riktigt snabba one-liners, dem ägde helt enkelt mamma. Dessutom drabbades pappa av en massiv hjärnblödning 1989, som gjorde honom halvkroppsförlamad och gav honom afasi.
Pappa hade dock en enorm livsglädje och energi som få. Det kändes som att saker aldrig kunde vara jobbiga för honom, då satte han bara in en extra växel. Även om han kanske borde ha känt efter ibland. För sin egen skull.

En enorm envishet var ett av hans ledande karaktärsdrag. 

Hjärnblödningen var en enorm chock för hela familjen. Läkarna gav honom inte mycket hopp att alls överleva, hjärnblödningen hade varit alltför stor och omfattande och det kom flera därefter. Men han överlevde.

Inte nog med det - han ville komma tillbaka fort att de hade hittat honom i träningslokalerna nattetid. Han hade rullat dit i en rullstol. Åtta månader senare reste han och jag till Malaga, Spanien. Han kunde då gå helt själv och bar sin egen packning. Trots att han helt saknade känsel på höger sida. Väl där tog vi även tåget till Madrid.

Vi gjorde ganska många resor tillsammans efter hans hjärnblödning. Till Rom, Aten, Paris, Prag, Egypten och Marocko. Jag tror att vi hade en hel del likheter. Hur vi reste tillhörde en av dessa saker - vi gillade båda värme, men inte att ligga och sola.

Vi ville se saker, så mycket som möjligt. På bilden ovan i Luxor, dit vi färdats med ångbåt (Väldigt likt A. Christies "Döden på Nilen" men utan mord) på Nilen.

Naiv skulle man nog kunna beskriva honom som, det sagda ordet var lag för honom. Han var verkligen pålitligheten personifierad.

Däremot var han behäftad med ett häftigt temperament .


Pappa var mer som en lekkompis då jag var liten, mamma stod för tryggheten. Vi brukade ligga i bakhåll och smyga på mamma, jag med min knallpistol medan pappa fick låna mitt plastgevär. När vi inte lekte kurragömma.

Som tonåring kom rollerna att växla en smula. Vid något tillfälle då jag och pappa kommit ihop oss om något utbrast jag gråtande: "Pappa, du minns inte hur det var att vara ung." Pappa flinade från öra till öra och utbrast: "Jo du Lena, det är just det jag minns....".

Inför en studentfest skulle vi, 7 tjejer, ses hemma hos mig (hemma hos mina föräldrar) innan.
En av tjejerna hade bättre koll vad det gällde alkohol än vi övriga. Hon visste exakt hur mycket man "skulle" dricka. Med hjälp av syrrans leg. gick jag och handlade de överenskomna dryckerna. Jag hade pratat med föräldrarna.
 

Mamma blev väldigt orolig. Pappa sade ingenting.
Så kom dagen D.
Vi samlades i vårt matrum.
Då kom pappa ner.
Han småpratade litet innan han sade i resonerande tonfall att om vi drack allt det där så skulle vi inte komma iväg på någon studentskiva.
Inte för att vi inte fick för honom. Han ville absolut att vi skulle ha en toppenkväll på festen.
Men för att vi inte skulle ta oss längre än på sin höjd utanför huset.
 

Vi var alltför ovana med alkohol för att klara av att dricka de mängder vi hade tänkt.
Sade pappa.
Vi tittade på honom och på varandra. Det lät ju som om han var något på spåren...
Sedan sade han: "Om Ni vill kan Ni dricka hälften av vad Ni har köpt in så kan jag köpa resten av Er:"
Vi blev jättelättade. Det hela lät ju enormt bra! Och nog kändes det som att det var väl många flaskor...
Sagt och gjort.
Jag vill minnas att det vart en toppenkväll.
 

Detta var litet hans paradgren - han kunde resonera fram till den slutsats han ville se, men vi kände det som att det var vårt beslut.

Pappa hyste absolut inget intresse av mat.
Däremot ville han att vi verkligen skulle trivas och känna oss välkomna då vi kom på besök. Han köpte in varor motsvarande en bättre hotellfrukost att börja dagen med då vi hälsade på. Ofta hade han åkt in till Uppsala , 7 mil bort, för att försäkra sig om att kvällsmålet skulle vara något alldeles extra. Han tog lantbussen dit.

Alla matkartonger av den färdiglagade restaurangmaten.
På lantbussen.
Med alla hållplatsstopp.
Trots halvkroppsförlamning.
För det krävdes i sanning envishet. Dessutom arrangerade han vinprovningar för oss. Dem hade han köpt på systemet i Öregrund och pratat igenom lämpliga provningar med personalen där.
Med afasi.
Samma färdmedel i form av lantbuss till Öregrund. 
 

Han besökte oss med jämna mellanrum. Då ville han inte att vi skulle behöva känna det som något betungande och han var verkligen smidig.

Och tog del av vår vardag utan några som helst krav. Barnen kunde han spela spel med i timmar.

Han hade väldigt bra tålamod med barn. Och en lekfullhet livet igenom.

Så den dag han sade att han inte ville hänga med längre, så fattade jag ju att detta verkligen var hans innersta önskan. Även om jag inte ville lyssna på det örat. Och det gick inte att få honom att ändra sig. För han var ju som sagt envis...