Jag minns första gången jag hörde Depeche Mode. Några elever stod på scenen i skolans matsal och dansade taktfast till "Just can't get enough". Jag föll som en fura.
Litet panik blev det då ryktet gick att en av dem Vince Clarke hade hoppat av. Ånej! Vad kommer nu att hända. summa summarum: Jag gillade både de nya grupperna Clarke startade (Yazoo(högst av dem alla) och Erasure). Och Depeche Mode i sin nya skapelse.
Mycket mörkare, mindre poppigt, men kanske ändå bättre.
Nu var det dags.
Träffade syrran och C. innan. Vi träffade även på andra vänner och (Anders) kollegor som också hade köpt biljetter.
Så var det dags!
Magnifikt!
Mäktigt!
Och väldigt, väldigt bra!
Vår vän J. (som stod långt fram vid scenen (och som även skjutsade oss hem, såååå snällt)) hade uppmanat oss att ta med något i vitt för att hedra den sedan ett år tillbaka döde Andy Fletcher. Sagt och gjort.
Nu syns det inte på bild men många viftade med vita servetter eller bollade vita ballonger i människohavet under just den låten.
Fint.
Jag undrar om det inte var fullsatt - tjockt med folk såg det åtminstone ut att vara överallt.
"No good", "New Dress" och "Wrong" är väl mina favoriter just nu, men det har skiftat över tiden.
Och när slutet närmade sig med "Just can't get enough" - ja då vart jag helt euforisk.
Vad som också var toppen var för övrigt publiken - körsång som spred sig över hela arenan mellan varven för att peppa bandet och visa sin uppskattning - helt underbart.
Vill gärna se dem även nästa gång de kommer!
"Var är Ni?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar