Sigrid skulle på "kalas" på kvällen. De skulle till MOS och bowla.
Egentligen var det tänkt att jag skulle följa med, men jubilarens föräldrar erbjöd sig att skjutsa Sigrid.
Jättesnällt.
Ett annat barn skulle också få skjuts till MOS.
Mamman skjutsade hit henne i lagom tid innan de skulle bli upphämtade hemma hos oss.
Allt var frid och fröjd.
Kalaset skulle pågå mellan 18 - 21 så vi räknade kallt med att se Sigrid igen runt 22 snåret.
Arvid hade sovit över hos en kompis natten innan - de hade sovit i 3 timmar så han gjorde en kort sejour vid middagsbordet innan han återvände till sitt rum.
Nå detta är väl nya lördagskvällarna tänkte vi och njöt av god mat och vin (från Rioja)
Döm vår förvåning då det ringde på dörren runt åtta.
Försäljare?
En lördagskväll?
Nej det var mamman som hade lämnat sin dotter hos oss några timmar tidigare.
Hon hade fått för sig att det var dags att hämta.
Nu var det ju ganska lång tid kvar, men ville hon kanske stanna på kaffe och efterrätt?
Jag undrar om det är hela coronapandemin - man reflekterar mer och tar sig mer tid att prata istället för att skynda än hit, än dit.
Nu försvann tiden medan vi satt där och pratade.
Två timmar senare dök en nöjd Sigrid upp.
Den andra flickan hade fått skjuts hem till sig.
Nu fick mamman bråttom hem.
Nå idag är det min tur att ta mig till MOS.
Med de tre flickorna.
De ska shoppa kläder.
Jag ska sitta på ett café och läsa en bok och dricka kaffe.
Mest finnas tillgänglig vid behov...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar