Gröna faran

Arvid, 3 år, är väldigt pratglad. Anders och jag tillhör väl båda den pratgladare delen på skalan, men i förhållande till vår son tillhör vi rena rama farmarligan. Allt ska disuteras, hela tiden. På vägen hem från vår joggingrunda nu på morgonen, hann han gå igenom allt mellan hur hans stövlar fungerar vid höga hopp i vattenpölar, till döden. Det senare ämnet har vi gått igenom flera gånger på senare tid, någons morfar har nyligen avlidit, vilket genererar många tankar och funderingar hos vår lilla parvel.

Ibland kan detta eviga surrande bli litet för mycket för omgivningen. Även om vi är jätteglada för att han har så väldigt lätt att få fart på gomseglet, så skulle någon liten paus mellan varven uppskattas. Speciellt då ämnesvalen oftast kräver ganska utförliga svar och bevis på åhörarens oavkorta lyssnande.

Det var ungefär då kakbotten stod i ugnen och glasyren stod och puttrade som min hjärna fick totalstopp av alla tankar och funderingar som kom från min lille hjälpreda. Vad jag försöker få sagt är att denna kaka kan bli så vansinnigt mycket vackrare. Men den är väldigt god, oavsett eventuellt yttre tillkortakommanden!

Gröna faran, 12-15 bitar

Botten

• 1 1/2 dl sötmandel, malen
• 3 äggvitor
• 1 dl socker

Garnering

• 3 äggulor
• 1 dl socker
• 2 dl vispgrädde
• 50 g smör
• några droppar grön hushållsfärg

Botten: Vispa vitorna till hårt skum. Blanda samman socker och den malda mandeln. Vänd ner äggvitorna försiktigt. Bred ut smeten mitt på bakplåtspapper som en rund kaka. Grädda i 175 grader C. i 25 minuter. Stälp upp den och låt den sedan kallna. Garnering: Blanda samman alla ingredienser i en tjockbottnad kastrull. Sjud krämen under kraftig omrörning. Låt krämen svalna något. Häll den sedan över tårtbotten. För mera fluff i krämen. Låt bara hälften av grädden koka med överiga ingredienser. Vispa upp resten och rör ned i krämen då denna har kallnat.