Under jullovet läste jag "Klubben" av Matilda Gustavsson.Väldigt läsvärd. Jag blev helt fascinerad av personerna, minst egentligen av kulturprofilen (en självgod gris är sällan spännande), mer av hans omgivning som valde att titta bort, inte en gång utan flera, under flera år.
Mest fascinerad blev jag kanske ändå av hans fru.
Hur kan hennes kärlek till maken, som behandlar henne så illa, hållas vid liv? Vad får den näring ifrån?
Jag kan absolut förstå att man kan bli himlastormande kär, men om den andre väljer att såväl ständigt som tydligt visa sin attraktion av andra mitt framför ögonen på en, borde inte ens egna känslor med tiden tyna bort? Här har vi en kvinna som tycks ha varit kär i sin man i närmare 50 år, samtidigt som han ständigt har varit på jakt efter andra och dessutom både raggat och tagit sig för rakt framför ögonen på henne. Borde inte detta, enorma sveket mot henne, rimligen döda hennes känslor? Kanske inte efter första året, men då år läggs till år?
Hur kan hon ta honom i försvar? Gång på gång?
Expressens Jens Liljestrand liknar hennes bok, K, som behandlar tiden efter skandalen på Svenska Akademien, som ett försvarstal som får Virtanens bok efter hans uthängning i me-too som ett "under av mognad och värdighet".
Bara det får mig att vilja läsa den.
Jag pratade med några kollegor om böcker i allmänhet och klubben i synnerhet. En av dem formulerade författaren M. Houellebecq så bra: "Andra manliga författare kan ha svårt att beskriva kvinnor, män får de till riktigt bra men kvinnorna blir endimensionella och diffusa. Houellebecq går längre än så. Han kan bara beskriva en person på ett trovärdigt sätt: Sig själv. Alla andra blir konturslösa och icke trovärdiga."
Så den får det bli.
Osebol hängde med i bara farten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar