Betraktelser från en joggingtur...

 Anders har alltid varit mycket bättre än mig på att springa.

Förutom att han är man och 190 cm (ca 24 cm längre än mig) är han dessutom road av löpning.

Vi börjar samtidigt men ganska snart ser jag honom som ett smalt (vertikalt) streck i horisonten.

Ganska skönt ändå.

Jag har med tiden ändå börjat uppskatta att hasa runt i skogen.

I min egen takt.

För det går inte fort.

Det har det aldrig gjort.

Så i augusti började Anders jobba inne i stan igen. 

Han hinner inte springa varje dag längre.

Men går 13000 steg.

Varje vardag.

På helgerna springer han.

Jag jobbar hemifrån.

Och springer 7 kilometer.

I samband med lunchen.

Sju dagar i veckan.

Så för 2 helger sedan skulle vi springa tillsammans.

Innan jag fortsätter bör jag kanske berätta att jag emellanåt kan finna ett stort nöje i att retas.

Och det finns saker som får effekt...

Helt plötsligt kände jag där i början av joggingturen att även om jag brukar ta mig runt långsamt, skulle jag nog faktiskt orka springa betydligt snabbare...

Kanske inte sju kilometer.

Men några....

Jag tog därför rygg på Anders och höll hans takt. 

I någon kilometer.

Anders ökade takten.

Jag med.

Snart började han oroligt titta mer bakåt än framåt.

Vi joggade inte längre.

Vi snarare skenade fram.

Anders först.

Jag hack i häl.

Nå sedan fick jag kasta in handduken.

Men han erkände efteråt att han hade blivit rejält stressad.

"Vad hade hänt?"

Jag njöt under resten av dagen!

:)