Två år sedan pappa avled...

Nu har det gått två år sedan syrran och jag satt vid pappas sida medan han sakta somnade in.

Hela situationen, då någon som står en så nära plötsligt försvinner ifrån en, blir så fruktansvärd och samtidigt så både märklig och ofattbar.

Dagen innan hade han blivit orolig då jag lämnade hans sjukhusrum för att hämta kaffe.

Och nu lämnade han oss.

För alltid.

Syrran och jag satt vid hans sida länge efteråt.

En läkare kom in för att skriva ut en dödsattest, kollade frånvaro av puls etc.

Jag minns att jag sade att vi nog gärna satt kvar ett tag till, så att vi inte skulle gå och oroa oss efteråt om huruvida han kanske ändå inte var död.

Läkaren var otroligt trevlig och hakade på och berättade om en skräckfilm han hade sett för länge sedan om just det då en man blev levande begravd i en kista...

Så stannade han upp och sade förvånad - var fick jag detta ifrån? Ni kommer att minnas detta som ett väldigt märkligt samtal.

Och det var det ju.

Men hela situationen kändes ju så jättekonstig att jag inte ens hade reflekterat över att samtalsämnet var udda, innan han påpekade det.

Tvärtom minns jag läkaren som en väldigt trevlig person.

Att stämningen var varm trots att min pappa låg, död, i sängen.

Som sagt - hela upplevelsen kändes, milt uttryckt, morbid.

Så upplevde jag nog förövrigt hela den hösten.

Ja, större delen av det året.

Förutom konstant närvarande sorg.

 

Sista året, efter att han sålt huset och flyttat in i lägenhet blev hans rörlighet sakta allt sämre.

Men då min mamma dog i april tidigare samma år var det som att luften gick ur honom fullständigt.

Eller, som han uttryckte det; efter "det där tråkiga som hade drabbat Edla." 

Efter en lyckad tarmvredsoperation i början av hösten vägrade han äta. Sondmatning var inte aktuell, han slet ut sladdarna.

Han sade rent ut att han inte ville hänga med längre.

Jobbigt.

Han hamnade på geriatriken i Tierp (av alla ställen. Inget fel på Tierp, men jag hade aldrig varit där tidigare. Pappa undrade var han var: Varför det?) under sin sista vecka. Akademiska sjukhuset i Uppsala har sin avdelning inom geriatrik där.  

Väl där måste jag säga att det var ett väldigt lugnt och mysigt sjukhus.

 

Några veckor senare, då vi städade ur hans lägenhet fann vi ett vältummat exemplar av mammas dödsannons kvar på bordet.

Det fanns aldrig några alternativa texter på pappas dödsannons.