Idag skulle min mamma ha fyllt 89. Hon var inte så noga med högtidsdagar - tyckte inte att det var så viktigt med det i sig. Även om hon gärna ville ses. Men det gällde ju inte bara för att det var en högtidsdag av något slag. Det faktum att hennes officiella födelsedag var 22 april istället för 21 april som hennes mamma hävdade kan ju ha spelat in....
När jag tänker på mina föräldrar så tänker jag nog dem tillsammans. Detta även om de var skilda under sina sista 24 år. Men mamma ville aldrig skiljas. Och pappa (som absolut ville skiljas efter att ha fått stroke som gav honom afasi och halvkroppsförlamning. Han gav Edla skulden för detta. Helt fel och orättvist naturligtvis. Vilket mamma förstod, men ändå led fruktansvärt av) kom aldrig över mammas död. När "det där tråkiga hade drabbat Edla" var han egentligen klar att gå vidare han också. Vilket han också sade. Och dog ett halvår senare. Vägrade äta. Visst var det bra att han kom till insikt om hur mycket hon betytt för honom. Men sorgligt att hon inte hann få reda på det.
Likväl kunde de umgås utan problem, åtminstone under de sista 15 åren, då syrran eller jag anordnade fester och de var inbjudna.
De träffades till sjöss på 50-talet. På någon fraktbåt på väg till Sydamerika. Mamma som telegrafist, pappa som maskinist innan han studerade vidare efter några år och blev sjöingenjör. Resorna var ofta ganska långa, med Sydafrika, Australien, Sydamerika och USA som slutdestinationer. Så även denna.
Kvinnor på den tiden jobbade väldigt sällan på båtar - telegrafistjobbet var ett undantag. Även om det var få kvinnor även där - jag tror att det hade gått ut 3 kvinnliga telegrafister före mammas årskull. Då kom det desto fler.
Åren till sjöss präglade dem båda ganska mycket.
De tapetserade sovrumsväggarna med tavlor på båtar som de varit på (alla våra kompisars föräldrar hade bilder av sina ättelägg på sina sovrumsväggar....). Alla under rederiet Transatlantics flagg. Båtarna bar namn som M/S Coolaroo och M/S Coolangatta.
Sammanfattningsvis kan man nog säga att tiden till sjöss var litet av ett lyxliv för dem.
Men ingenting de tyckte att de kunde förena med familjeliv.
De valde att gå iland.
Mamma kom från Svartbjörnsbyn (nära Boden) men hade väl ingen önskan att flytta tillbaka dit
De bodde några år i Stockholm, Märsta och Umeå. Innan de flyttade till Uppsala.
Att det just blev dit var ingen tillfällighet - min pappas släkt bodde där.
Där kom syrran och jag att växa upp.
En av mammas stora intressen var historia
Pappas också. Även om hans passion kanske var krigsbåtar från andra världskriget.
Mammas var mer kungarnas historia. Vilket gjorde det enklare att besöka och se med egna ögon. Slott och kyrkor finns ju utplacerat i hela mälardalen. Till att börja med.
Dessutom var hon duktig på att levandegöra de historiska händelserna för oss barn. Gustav III var min idol då jag var 6 år. Syrran föredrog Karl XI. Mamma själv var väldigt svag för Ludvig XIV av Frankrike. Henrik VIII av England kom in på upploppet...
Jag skrev på hennes dödsdag för en vecka sedan att hon spred ett enormt lugn omkring sig. Jag vet inte varför men jag tycktes ha en talang för att skada mig som barn. På bilden ovan hade jag lyckats lägga en hand på spisen.
Vänstra handen (som jag inte äter smörgåsen med. Det är jag i grön jacka) är omsorgsfullt inlindad i ett jättebandage.
Mamma lyckades dock alltid behålla lugnet oavsett vad som inträffade. Någon gång hade jag fått el genom hela kroppen då jag skulle byta en lampa (jag var 12 år). Blod sprutade, pappa var lika hysterisk som jag. Jag svimmade.
Mamma var lika lugn som vanligt och styrde upp det hela. "Stig sätt dig i bilen så kommer Lena och jag...." Det vart nog en lättnad för både honom och oss andra. Han hade ett uppdrag och vi kunde fokusera på...mig! Så sade hon varmt: "Lena det här kommer att gå bra!" Jag minns det som igår. Blodet sprutade och de två handdukarna som täckte över såret var snart röda. Men då hon sade så blev jag alldeles lugn. Det klart att det skulle gå bra. Väl på sjukhuset sade läkaren, efter att han hade sytt mina skador: "Hade du varit gammal eller haft dåligt hjärta hade du dött."
Jag är livrädd för el än idag. Stänger av huvudströmbrytaren då jag ska byta en lampa.
Vi hade ett fritidshus utanför Östhammar.
Jättemysigt och fint. Men vi skulle ALLTID dit upplevde jag det som barn. Och tonåring.
Jag kommer sannolikt aldrig att bli fritidshusägare...
Däremot hade nog mina föräldrar det ganska mysigt därute. Min mamma var den socialare av dem. Hon var helt enkelt FRUKTANSVÄRT TREVLIG.
Rolig, snabb i repliken, alltid vänlig. Hon hade en förmåga att få alla att trivas och känna sig välkomna.
Men hon kunde tycka att det var ganska skönt att få vara ifred, ligga i sängen och läsa.
Pappa hade inte samma behov av lugn och ro, han snickrade ihop ett hus eller två under tiden, grävde diken för vattenledningar, då han inte klippte ner häcken eller anlade en ny rabatt. Båda kunde få utlopp för sina intressen därute.
Hon älskade sitt hem. Drömmen var då hon blev äldre att vi kom och hälsade på henne. Så slapp hon ta sig någonstans.
Hon hade lätt för att bli åksjuk (jepp även under sina år till sjöss) och det tycktes dessutom tillta med åren.
Under sista åren fick hon en stroke som gjorde henne rullstolsburen. Till slut kunde hon inte bo hemma.
Hon blev mycket sängliggande, fick ont i ryggen av att sitta i rullstolen. Där kom hennes enorma sociala talang väl till pass. Efter hennes död, då vi städade ut hennes rum på äldreboendet, kom en man ur personalen fram till syrran och mig. Han berättade att han och en annan kollega brukade gå in till mamma och prata religion. Alla tre hade olika religioner (muslim och jude. Mamma var, i den mån hon var religiös; kristen. Men hon var ateist) och de kunde sitta och prata religion med varandra. Inte så att de skulle omvända varandra - de jämförde dem med varandra, hittade likheter, skillnader. Han sade att han skulle sakna dessa samtal.
Det var väldigt mycket hon i ett nötskal. Hon begrep mycket väl att om hon gnällde ständigt om sina krämpor skulle hon kunna bli ganska ensam. Det hade hon inget intresse av. Så hon pratade om något som skulle kunna intressera även den hon pratade med. Var det religion så... fick det bli religion!
Själv var hon nog nyfiken på och intresserad av det mesta.
Hon var dessvärre tjock under större delen av sitt vuxna liv. Vad som är tristast med det, förutom att det naturligtvis påverkar hälsan, är andra människors bemötanden.
Vi kan alla drabbas av människor med förtryckarmentalitet som använder olika former av härskartekniker som medel för att boosta sig själva.
Ibland är kanske uttrycken i subtilare form så man blir osäker på om man kan ha missförstått.
Ibland kommer det till uttryck i rena rama uttalade påhopp och personangrepp. Jag tror tyvärr att fetma utgör en synbar måltavla för många med behov att trycka ned andra.
Vid något tillfälle under de senare åren bodde mamma på ett korttidsboende. Hon delade toalett med en äldre herre.
Vid första bästa lunch tog herren till orda och sade att han då inte ville dela dass med det där feta fruntimret som antagligen dessutom skulle sitta sönder toan.
Mamma blev uppriktigt ledsen.
Oavsett innehållet i ett personangrepp så blir man ju ledsen av att någon tar sig rätten att vräka ur sig elakheter mot en själv.
Så gick det en vecka.
Mamma hade fortsatt vara lika vänlig som alltid.
Även mot den oförskämde herren.
Då kom en ny herre in på avdelningen.
Ny lunch och den nye får ur sig att han minsann inte vill äta vid samma bord som en så fet kärring (min mamma).
Då reste sig den förste herren, spände ögonen i nykomlingen och sade: "Du understår dig inte att tala om vår Edla på det sättet igen!"
Nytillskottet blev tyst och hördes inte av mer.
Mamma blev riktigt rörd.
Och glad.
Vänlighet vinner (oftast) i längden.
Grattis på vad som skulle ha varit Din 89-årsdag!
