Två år sedan mamma Edla somnade in...

 Idag är det 2 år sedan min mamma dog. Somnade in. På sjukhus. Omgiven av syrran, mig och min familj.

Syrran och jag hade tillbringat all vaken tid vid hennes sida under de sista dagarna. Vi sov i varsin fåtölj vid hennes säng under vad som blev hennes sista natt i livet.

Jag minns hennes död som fin och sådan som jag tror att hon (och jag själv) skulle ha velat ha den.

 I dessa coronatider har jag sänt många tankar både till dem som dör och deras nära anhöriga. Jag är enormt tacksam över att vi kunde ta farväl lugnt och stilla. Vi fick sörja i lugn och ro.

 Idag har det gått 2 år sedan. Jag tänker inte så mycket på tiden runt hennes död numera. Det var en väldigt jobbig tid. Och än värre då även pappa gick bort inom ett halvår - då kändes det som om någon hade dragit bort mattan under mig. Två människor vars oreserverade kärlek och trygghet alltid funnits där för mig, försvann på väldigt kort tid.

Det tar tid att repa sig efter det. Även om föräldrarna är gamla så har de ju fortfarande kvar sina erfarenheter och funderingar att dela med sig.
Och mängder av kärlek.

 De finns dock fortfarande med mig i min vardag. Inte så att jag tror på ett liv efter detta.  

Men i synnerhet då det kommer till barnuppfostran brukar jag ofta tänka: "Hur skulle min mamma ha gjort här?"

Och så gör jag de facto som jag tänker att hon skulle ha bemött mig under liknande situation då jag var barn. Och faktiskt har resultatet blivit det önskade. Varje gång.
Mycket kanske för att jag minns hur bra det kändes ur barnets perspektiv att bli bemött just så.

Hela hon utstrålade mängder av värme, lugn och en enorm trygghet. En oerhörd ynnest att få växa upp under. Jag inser det. Och med dessa "vapen" mötte hon mig då jag var liten och var ledsen eller arg och inte kunde komma ur mitt hörn som jag hade rutat in mig i.

Visst kunde hon bli arg. Men det var ytterst sällsynt. Kanske till och med alltför sällan. När hon väl sade ifrån höll hon sig dock till sakfrågan och undvek personangrepp eller andra obegripliga påhopp som svårligen kan leda till något konstruktivt.

Så på sätt och vis lever hon ju faktiskt vidare, förutom via generna som överförts på barn och barnbarn.
Men visst saknar jag henne.
Mycket.
Och jag kan fortfarande bli tårögd då jag tänker på att hon är borta.
Som nu.