Det är ju det man är rädd...

Till denna historia hör 3 kvinnor:

1) Min mamma, bördig från Boden i Norrbotten. Hade en enorm svada och präglade uppenbart mitt ordförråd starkare än vad jag insett. Pratade sannolikt på såväl in- som utandning.

2) Jag, uppväxt i Uppsala, med dialekt från den orten. Men med grammatiska fel som härstammar från...Norrbotten. Jag exkluderar med lätthet sista vokalen på många ord, eller håller inne med hela sista ordet.

3) Sigrid, som är väldigt duktig på svensk grammatik, dessutom väldigt lyhörd. Och familjens retsticka GRANDE.

Redan i början av vårt äktenskap reagerade Anders på att jag hade vissa norrländska uttryck: "Vi är ju gift!" var ett. Det sista a:et var borta i min uttalade mening. Han reagerade och jag fattade inte ens vad som var fel. "Det heter "Vi är ju gifta!" förtydligade Anders. Ahhh.

Han kollade med min mamma genom att repetera meningen: "Och då sade Lena: "Vi är ju gift!""

Mamma såg lika tomt förvånad ut som jag hade känt mig. "Vad är det för fel med det?" undrade mamma. "Är ni inte det då?"

Anders gav upp. Och har antagligen gått och småfnissat i tysthet åt min felaktiga grammatik därefter.

Numera är det Sigrids tur. Hon är inte lika finkänslig. Hon är dessutom väldigt duktig på att härma.

Ett av mina favorituttryck tycks vara: "Det är ju det man är rädd....". Jag får tänka till säkert fem gånger extra innan jag får ur mig ett sista: "för".

Sigrid får numera in denna mening i tid och otid - så tittar hon pillemariskt på mig för att se om jag reagerar.

Nu ville hon kolla hur andra reagerar. Därför lade hon in meningen då hon pratade med en av sina kompisar. Kompisen rättade henne direkt: "Du menar väl : Det är det man är rädd FÖR?"

Vår lilla söta retsticka!