Det finns faktiskt en sak som jag redan nu vet att jag kommer att sakna då hemarbetet och karantäntiden är över. Den extrema närheten till barnen. Stora som små tankar kan få utrymme. Närhelst de dyker upp.
Jag tror att jag har skrivit tidigare om att Arvid under pandemin har återgått från att vara en "typiskt trulig tonåring" till att vara "vår gamla" Arvid - humoristisk och glad. Underbart!
I förrgår bad han mig att hjälpa honom med en frisyr med tofsar då skolan hade något frisyr-tema på agendan. Just nu har jag ju möjlighet att göra det innan han knallar iväg till skolan på morgonen.
Jag fick dessvärre inte ta någon bild...
På samma sätt som jag kan vattna Sigrids skolprojekt som står och slokar i vårt köksfönster i detta nu.
Har de funderingar, stora som små, kan vi ta dem då de dyker upp. De behöver inte vänta tills vi kommer hem på kvällen.
Det är en ynnest att få vara så nära.
Hela tiden.
Det kommer jag att sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar