En av mina absolut närmaste vänner, S., gifte sig med sin T. i går, lördag 9 maj.
Det var första gången på 2 månader som jag överhuvudtaget lämnade vår lilla förort.
Jag var på plats alldeles för tidigt, 1 timme före de andra och 1,5 timmar före ceremonin.
Å andra sidan, hellre det än åt andra hållet.
Dessutom var det få skönt att få vara i stan - eller runt stadshuset, för jag tog mig faktiskt dit direkt efter att pendeltåget hade stannat.
Jag har verkligen saknat detta och här menar jag byggnaderna, omgivningen.
Så vackert!
Det var en njutning att bara strosa runt och insupa atmosfären.
Så kom brudparet!
Så fina!
Även före pandemins järngrepp om världen var detta tänkt att vara ett mycket litet bröllop.
Förutom Anders och jag var ett annat par, H. och P., bjudna.
Anders kände att det var alldeles för nära hans mammas frånfälle, åtta dagar innan.
Under veckan har han och hans syskon haft fullt sjå med alla praktikaliteter som följer av någons bortgång.
Helgen ville han använda till att få pusta ut. Och få utrymme att sörja i lugn och ro.
På grund av pandemin fick bara vi två vittnen närvara, ja förutom bröllopsparet förstås.
På väg in.
Man och hustru.
Det försiggick litet dans ute mellan pelarna!
Så fina!
Nu bar det vidare till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar