En kollega hörde av sig och undrade om jag inte var sugen på en AW nästa gång det var dags att åka in till kontoret (vi är fortfarande bara inne ca 1 gång i veckan).
Egentligen är det litet intensivt på alla fronter just nu, men jag blev så glad över att hon ringde och frågade, så jag tackade ja direkt.
Har börjat inse att det är inte ens en särskilt stor grej att gå på aw längre.
Vilket det har varit under mina senaste 15, snart 16 åren.
Nu på senare år har ju coviden påverkat möjligheterna.
Men dessförinnan var vi ju småbarnsföräldrar.
Med allt vad det innebar för den dagliga planeringen.
Hämtning och lämning.
Läxläsning.
Nattning
Prioriteringen att gå på aw fanns ganska långt ner på skalan.
Jag ville helt enkelt hellre hem till barnen.
Jag tror att många föräldrar känner likadant i denna sits och det är vi nog programmerade för.
Nu vill barnen ha mer tid för sig själva och med kompisar.
Läxläsning fixar det oftast själva.
De kan enkelt laga mat själva om det behövs.
Mer att de behöver veta vad vi har för planer på en mer mellanmänsklig nivå, vanlig hänsyn och omtanke.
Och vice versa.
Och då känns det helt ok, ja tom riktigt roligt att, ...ja tex gå på en aw.
Sedan har jag väldigt mysiga kollegor, det påverkar ju självfallet också.
Först undrade jag vad Aw var, men kom snart på det.
SvaraRaderaVisst är det annorlunda när barnen är större och klarar sig bra själva. Mer egentid är inte dumt efter flera småbarnsår.
Trevlig helg!