Sockerskedar, skålar och tänger började massproduceras i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Sverige hade då blivit en självförsörjande nation vad beträffar sockertillverkning.
Vid begravningen av heliga Birgittas far nämns för första gången socker inom Sveriges gränser.
Före sockerbetans seger på jordbruksscenen i Skåne för omkring etthundratjugo år sedan var socker ett främmande element på våra breddgrader.
Även om socker var välkänt i delar av södra Asien, särskilt i Indien, redan 500 år f.Kr. dröjde det innan det fick någon större uppmärksamhet i Europa. Romarna nyttjade det vid något enstaka tillfälle för medicinskt bruk. Antikens bagare och kockar föredrog att använda honung som söt krydda, gärna kombinerat med peppar.
Även medeltidens européer var generellt sett okunniga om det österländska sötningsmedlet, men apotekare och kockar började åtminstone experimentera. Sockerrören nådde medelhavets kuster på 600- och 700-talen, i kölvattnet på den muslimska expansionen i Nordafrika och på Pyreneiska halvön. Europas äldsta sockerodlingar grundades av muslimska jordägare i nuvarande Spanien och Portugal samt på Sicilien. Det är därför vi kallar socker för socker – ordet kommer av arabiskans sukkar.
Under de århundraden som följde, under hög- och senmedeltid, medan katedraler och slott restes över nejderna, medan riddarordnar, skråväsen, korståg och stadsmurar såg dagens ljus, blev socker långsamt allt populärare i Västeuropa. Korsfararna fick smak för socker under vistelsen i Främre Orienten och medverkade till att introducera sötningsmedlet i kristenheten. De främsta förmedlarna av socker var på denna tid de rika storköpmännen i Venedig. Men det var dyrt för kunderna! Att överhuvudtaget låta tillaga bakverk med socker eller var en kraftfull statushandling, ett sätt att markera sin betydelse i samhället.
En av följderna av sockrets långsamma och sena intåg i det kristna Europa är att vi i dag har svårt att utan vidare föreställa oss hur medeltidens sötsaker smakade.
Det går en skarp kulinarisk gräns mellan tiden före och tiden efter sockrets utbredning som lättåtkomlig och någorlunda billig vardagsvara. Ännu på 1500-talet var socker synnerligen exklusivt och dyrt. Det dröjde till 1600-talet innan det, som vi nu skall se, blev en konsumtionsprodukt värd namnet och till 1800- och 1900-talen innan det hamnade i var svensk mans och kvinnas mun. Därefter spred sig den nya produkten snabbt till allehanda receptböcker, något som visade sig vara förödande för den äldre sötningskulturen. I takt med att sockret segrade kom många gamla honungsbaserade recept att förändras eller glömmas bort i egenskap av ofrivilliga offer för sockerrevolutionens giljotin.
I Sverige anlades den första sockerfabriken 1837 i Malmö. År 1853 bildades Skånska Sockerfabriksaktiebolaget och året därefter anlades ett betsockerbruk i Landskrona. Detta blev starten för svensk sockerbetodling och sockerindustri. Fabriken i Landskrona leddes av Justus Tranchell, denne anses vara den svenska betsockerindustrins grundare.
Det var dock först på 1880-talet som sockerbetsproduktionen fick sitt verkliga genombrott sedan spannmålsproduktionen drabbats av kris på grund av import av billig amerikansk spannmål. 1875 förstördes fabriken i Landskrona av en brand, och 1883 uppfördes en ny modern sockerfabrik vid Säbyholm.
Under 1890-talet anlades ett stort antal sockerbruk främst i Skåne men även i andra delar av landet, som mest fanns ett hundratal sockerbruk i Sverige. År 1907 slogs 21 råsockerbruk och 10 raffinaderier samman och bildade Svenska Sockerfabriks AB, sedermera Sockerbolaget. 1914 bildades Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB men då bolaget 1936 uppgick i SSA skapades ett monopol inom den svenska sockerindustrin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar