Gammal tysk riesling

Att prova (läs: dricka) äldre viner är riktigt spännande. Egentligen borde man göra det oftare. Samtidigt gör man det oftare än man tror. Jag menar, så fort man öppnar en Rioja Gran Reserva så är det ju ett äldre vin man ska till att dricka.
En gång provade Lena och jag Torres Mas La Plana i tre olika årgångar: 1989, 1999 och 2000.
Vi hade inte läst på i förväg om vinet i sig eller druvan (cabernet sauvignon) med avseende på lagringsutveckling. Vad kom vi då fram till? Jo, 89:an (inte seriefiguren) kändes trött och saknade frukt. 99:an var vital, välbalanserad och godfruktig (inte gudfruktig). 00:an kändes tvådimensionell och hade även den, likt 89:an, förlorat för mycket frukt.
Hade vi kunnat förutsäga detta om vi läst på om vinet innan provningen? Ja, förmodligen. Men det blir nästan roligare att göra en sådan här provning utan att vara för påläst.
Men vad har detta med rubriken att göra?
Jo, äldre tyska rieslingviner kan utveckla en petroleumkaraktär att älska (jag själv) eller att direkt ogilla (Lena). Den petroleumkaraktären dyker alltså upp efter ett par år. Det sägs även att den klingar av ett antal år senare. Är jag beredd att fördjupa mig i lagringskurvor? Nej. Vill jag prova mig fram och upptäcka det själv? Ja!